Saprofyt-shindig (ang. Lars Norén-debatten)

Åh, kulturdebatternas förlovade sandlåda! Det fina med Lars Noréns dagbok är att alla får sin bit av kakan. Sverige är ett så pass litet kulturland att brett genomslag kan nås genom alla dess skikt. Lars Norén är förbannad. Leif Zern är stött, i en borgerligt offentlig anda. Hon på SvD som ingen tycker om blir förbannad på Leif Zern. Maria Schottenius försöker släta över allt. Lokaltidningsskribenter blir förbannade, varför vet ingen för egentligen bryr sig ju ingen sund storstadsbo om vad som står i dessa. Thommy kastar sand och jämför sig med Bergman, Thommy är Arrrgh! Lars Norén käkar hummer och sjunger in en cover på internetexperten & regnbågsbarnet Kim Jong-Ils “I’m so ronery”. Någon annan blir förbannad. Maria Schottenius utnyttjar debattklimatet för att kasta skit på Maja Lundgren. En massa genusvetare ännu mer förbannade. Linda Norrman Skugge skriver ett populistiskt blogginlägg där hon varnar alla föräldrar för att utsätta sina barn för “Kultur”, ty då kommer de bli som Lars Norén. Linda rekommenderar Hockey istället.

Den bästa allegoriska fabeln rörande Norén-debatten torde handla om ett självdött djur, ett as som sedan föder liv efter liv, från de stora dagstidningsdrakarna (gamarna) till små vesslor, hamstrar, gråsuggor och andra asätare. Svampar, daggmaskar, mikrober, bakterier, you name it!

Och längst ner i näringskedjan, bloggare som mig och dig! Säg efter mig: Jag är en ringmask! Jag har ett skrämmande latinskt namn! (Låt oss sprida vårt mycel över världen, låt oss sprida orden!)

Word!

Maria Küchen i DN angående Johan Staël von Holsteins, känd psykopat, utnämning till medlem i Statens kulturråd:

“Vad gälle regeringens systematiska förmåga att utnämna fel människor till fel saker har så många vid det här laget påpekat den skriande inkompetensen att jag inte tänker strö salt i såren. Jag vill bara¨påminna om att Sverige är en nation, inte en lekstuga för nyliberaler som just försöksutsläppts från ekonomiskt skyddade miljöer till verkligheten sådan som konstnärer och andra hårt arbetande småföretagare känner den. Varken Sveriges regerin eller samhället har råd med fler vansinnesutnämningar.”

Autodaféhöger och mer Camus

Ok, nu brukar jag inte läsa bloggar kontinuerligt, en sanning med en viss modifikation måhända (någon enstaka följer jag relativt regelbundet) men i veckan tröttnade jag på att parallelläsa 14 romaner och hängav mig istället åt planlöst bloggläsande.

Det borde jag inte ha gjort. Av någon outgrudlig anledning tycktes mina klickningar förr eller senare alltid föra mig till en kristdemokratisk blogg. Och då inte den vattenkammade, medietränade sida, till varje pris avfärdande tal om homoäktenskap med svävande mumlanden om värdegrund, kärnfamilj, “Alf Svensson är visst feminist, vi lovar” och “kan vi inte sluta prata politik och gå och baka bullar eller nåt?”. Nej, kristdemokratiska bloggar verkar efter veckans empirisamlande av någon outgrundlig anledning alltid vara fast rotade i “jorden är platt, vi lovar”-falangen inom partiet (också känd som Autodafé-högern).

Håller Sverige på att tas över av ljusskygga, kristdemokratiska konspiratörer? De tycks finnas överallt, från de stort uppblåsta närbilderna på blodiga, aborterade foster (av vilken art syntes oklart) som var uppsmällda på Östermalmstorg idag till regeringsmotionerna om hemmafrubidrag. Watch your back! (Var är Gycklargruppen när man behöver dem?)

 För övrigt, för att fortsätta Camustemat från ovan. Läste nyligen ut en av hans mer obskyra utgivningar, Brev till en tysk vän, en bitande uppgörelse med de nazistiska ockupanterna under andra världskriget. Ett utdrag kändes väldigt applicerbar på dagens klimatdiskurs, som förutom att flytta över fokus från systemens stora aktörer reducerar klimatfrågan till någonting som löses i ett kick genom att duscha i kallvatten och enbart sporta lågenergilampor hemma, som förutom detta har en lustig föresats om att det handlar om “att rädda planeten”. Det gör det förstås inte, det handlar om att rädda människan. Pass till Albert:

“Jag tror fortfarande att det inte finns någon högre mening i den här världen. Men jag vet att något i den har mening och det är människan, därför att hon är den enda varelse som kräver en mening. I den här världen finns åtminstone en sanning och det är människans. Vår uppgift är att se till att människan har argument mot ödet självt. Det enda argumentet för världens existens är människan och det är människan man måste rädda om man vill rädda den föreställning man har om livet.”

Mitt hem är min borg. Försvinn!

Blindhetens olidliga lätthet

Det som stör mig mest med den nyliberala ideologin (om man nu verkligen kan tala om en enhetlig ideologi när det gäller denna efter anarki strävande blandform) torde vara dess provocerande antiintellektualism. Oviljan att se bortom det manifesta, ytliga, självklara; den analytiska okunskapen och den naiva tron på att allt löser sig till det bästa om bara den osynliga handen får våldta samhället ytterligare en aning.

Svenskt näringsliv, det nyliberala propagandaministeriets, nya kampanj är ett utmärkt exempel på att den genomsnittliga nyliberalen ligger på ett dagisbarns intellektuella nivå. Kampanjen är utformad som tre synnerligen klumpiga och pinsamt utformade allegorier (exempel) vilken hävdar vikten av att inte ifrågasätta den rovkapitalistiska hegemonin och samtidigt rädda världen genom sönderkonsumtion.

På något sätt känns det ändå så onödigt att skriva en väl underbyggd kritik gentemot en kampanj som denna. Alla som någon gång har argumenterat mot en femåring vet hur svårt det kan vara att diskutera mot en motpart som förkastat förnuftstänkande. Jag blir så trött, det räcker med att höra en moderat ideolog uttala sig, öppna en ekonomibilaga, prata med någon kallhamrad handelsstudent på en fest någonstans för att tvingas ta del av denna okritiska, oifrågasättande syn på vårt samhällssystem, i en tid då ifrågasättandet är den enda vägen framåt. Enda sättet är nog att göra som DN Kultur, gömma undan värdigheten och återgå till en anal Tove Lifvendahl-fas: betala tillbaka med samma mynt.

Ytterligare en sak: Har inte folket i stugorna genomskådat den inom borgerligheten så populära retoriska trenden att se på alla företag som ett kollektiv av små kämpande småföretag och godmodiga, välgörenhetsidakande fabrikörer med vaxade mustascher, anno 1900? De av sig själva uppätna, självgående system som dagens storföretag är stämmer för mig väldigt illa överens med den jordnära, vänskapliga, girl-next-door-känsla som ständigt försöker målas upp av diverse enkelspåriga högergubbar (och någon enstaka högergumma, med på nåder).

Plankat ur kampanjen:
“Den lilla gumman var en av dem. I alla år hade hon handlat sina julsaker hos gubben. Men en dag råkade gumman få syn på en kultursida i en tidning. Där skrev några arga tanter och farbröder att julen var fel eftersom människor bara handlade hela tiden. Handel, skrev de, var dåligt. Dåligt för själen. Dåligt för de fattiga. Dåligt för planeten. Helst, tyckte de arga tanterna och farbröderna, borde små gummor och gubbar tillverka sina egna julklappar.”

Skenbild, skenvärld

Igår såg jag om Annie Hall igen. Det känns lika dubbelt som alltid, å ena sidan föraktar jag Alvy Singers misantropi och ytliga intellektualism (tveklöst känner jag säkerligen igen en del av mig själv däri, en del jag ständigt försöker förtränga), å andra sidan fascineras jag av de tomma referenserna, det korståg under förevändning av det intellektets (eller snarare den “intellektuella” polemikens) bevarande som försiggår där under. Det är lite samma sak som med min syn på kunskap, insikt, verklig sådan; vad är den ultimata graden av ovetande? I sanning: desto mer insikten om att egentlig insikt och mening, sanning; inte existerar lägrar sig, desto mer ifrågasatt känns min existens. Men desto mer kanske jag kan leva, fullt ut. Fast jag föredrar nog trots allt att måla fasader framför mig. Bekännelse 1: Jag är en samhällsonyttig humanist. Bekännelse 2: Ja, jag har läst Camus.

Jag var på teater idag. Jag går inte så ofta, och jag kan definitivt inte skriva om teater utan att låta som en avlagd teaterkritiker. Säg efter mig: sinnligt, hudlöst, nära. Teatern är i och för sig nära, när den vill, och låter kvarnen mala lite ny köttfärs istället för ICA:s gamla sunkiga, dubbelt datummärkta.

(I behov av självdistans.)

- Det får jag också i extraföreställningen av Trompe-l’oeil som visades på postapokalyptiska K2 ikväll (sattes ursprungligen upp i våras). Ensamme (med undantag för en pojkkör modell mindre, pre-målbrott) Hannes Meidal inleder med att fråga vad publiken tycker om pjäsrens titel (metateatern behåller sedan sitt grepp över föreställningen) för att sedan snabbt utbrista: “Jag tycker att den är pretentiös”. Sedan blir det sanslöst roligt. Ibland handlar det om döden. Men mest om livet (även döden handlar väl i och för sig först och främst om livet).

Hur vi ser på varandra (Henrik Bromander-referens, javisst!). Våra roller. På teatern finns det spelregler att förhålla sig till, förväntningar på rollen. Den enda skillnaden? Även en tolvåring fattar innerst inne att det inte finns något som “att vara sig själv”. Däri ligger paradoxen and that is the cause of his misery. “All the worlds a stage / and all the men and women merely players”.

Dualism. Tvåsamhet. Mynt med två sidor. Sanning och lögn. Mänsklig besatthet av dessa (kanske främst mynten då). Sanningen och lögnen sitter likväl i samma båt, kanske finns det inget så sant mänskligt som lögnen, men det är inte dem som ror.

Det är vi.

Pjäsen var jävligt rolig i allafall hursomhelst det kan du hoppa upp och sätta dig på, tjohej.

“Allt hos människan är hoplånat; vi är som mest genuina när vi citerar.”/Hannes Meidal
“Det tycker inte jag.”/Jens Ohlin

Idrotten räddade honom dock inte från att bli fet

Läsning 1: Det är intressant med människor som blir provocerade av läsning. Särskilt när de i samma andetag skryter om att de aldrig har läst en bok. Men å andra sidan, i slutändan handlar det ju om att returnera crossbollen och hålla serven, that’s what it all boils down to! Vad? Livet förstås. Stor humor.

Läsning 2: Ett måste. Kafka korsad med Torbjörn Flygt, om att försvinna från sig själv, ur sig själv, i sig själv. Ett försvunnet folkhem i bakgrunden, en roman med titeln Försvinnarna. Fantastisk läsning för alla som liksom jag glömde bort romanen när den kom. Efter att ha läst två tredjedelar av Jerker Virdborgs produktion är jag övertygad om att han kommer att bli ett av våra allra största författarnamn.

Sol och gubbar

Efter en hård dag fylld av funderingar kring naturalistiska bevekelsegrunder (tentavecka igen) känner jag att jag behöver någon lite mer lättsmält kultur till livs. Jag scrollar igenom listan över de filmer som jag för närvarande förvarar illegalt på den lilla bärbara och fastnar efter ett tag för Sunshine, en film som försvann i kritiken men har Danny Boyle som regissör, och en sådan kan väl inte vara helt dålig (jo, visst kan dom det. Trainspotting i all ära men har mannen i fråga gjort en riktigt bra film sen dess förutom 28 dagar senare?) Faktiskt en helt ok rulle, även om dess främsta kvalitet torde vara att den öppnar upp för ordvitsar i stil med “Inget nytt under solen”.

Min personliga filmersomutspelarsigirymden-kanon skulle innehålla dessa tre filmer, i tur och ordning:

1. Stanley Kubricks 2001
2. Andrei Tarkovskijs Solaris (Även bokförlagan till denna, skriven av Stanislaw Lem, är värd att läsa)
3. Ridley Scotts Alien

Sunshine stjäl väldigt oblygt från främst dessa tre filmer. Varför de har stjälat ingredienser från vissa andra rymdfilmer är svårare att svara på; exempelvis varför astronautgräddan (som ska ta sig till solen för att återtända den med en gigantisk atombomb och en massa kvasivetenskap efter att någon mystisk materia fått den att typ äta upp sig själv, ah, vilken grundidé!) mest känns som ett gäng groomade ekonomer från Avancerad Skatteplanering AB på personalfest från helvetet, eller varför alla rollfigurer plötsligt fuckar ur efter att ha levt i lugn och harmoni under en flerårig resa.

Filmen är hur som helst värd att se, om så bara för det fina rymdfotot och den fantastiska repliken “Space and time will be smeared together!”

För övrigt: angående årets skönlitterära Augustpris kan jag inte uttala mig. Anledning: jag har inte läst boken än. Men den har ett fint, surrealistisk omslag i alla fall. I fackboksklassen och barnboksklassen känns vinnarna som goda sådana, Majakovskij är en intressant poet och Sven Nordquist ett geni.

För din säkerhet

Det är något som är skevt, en allmän samhällsanda på några hundra tecken, och det slår mig mitt ibland den sömndruckna morgonens eftersläntrande pendlare. På den rullande displayen där tunnelbanans avgångar brukar visas syns ingen information om sådana, däremot en uppmaning till alla att ta med sig sin gratistidning när man lämnar tåget, “för allas säkerhet”. SL är väl redan sedan tidigare kända för grava logiska luckor i kommunikationen med människor av kött och blod, men det här tar nästan priset. Undvik att lämna kvar din PunktSE - ännu en person kan tappa tron på den moderna mänsklighetens förmåga att åstadkomma någonting med annat är ironiska eller pulp-artade kvalitéer.

 Säkerheten. Den finns överallt, men är som så mycket annat; en tom behållare, en urholkad semantik. I den nyliberala hegemoni som regerar runt omkring oss, med en mängd diskurser som reglerar de mångas osäkerhet (ekonomisk, social, samvetesbaserad sådan), de fås allt större marginaler, till ett “objektivt” självändamål, i en värld där osäkerheten ständigt kan gripa tag i dig blir löftet om en falsk säkerhet kanske också en tröst? Och så hamnar vi slutligen där: i en rutten medialiserad “culture of fear”,  med en borgerlig politik byggd på hot snarare än åtgärder och existentiella problem som reducerats till våndan av att välja rätt platt-tv. Det får mig att må illa.

 PS: Ytterligare ett bra exempel på personer som bygger sin säkerhet på andras osäkerhet, detta djupt mänskliga förfarande, i dagens DN Kultur: en spionkonferens har ägt rum i Odense där representanter från forna väst- och östblocken hat träffats under fröjd och gamman för att jämföra gamla minnen över en öl eller två, bli nostalgiska över kalla krigets utrymme för deras yrken och överhuvudtaget upphöja sina för framsteget kontraproduktiva tortyrsessioner till någonting Vackert. Återigen: en personlig säkerhet byggd på inskränkningar i andras, frihet byggd på andras frihetsberövande. Alla så kallade “liberaler” i det här landet gråter säkerligen glädjetårar idag.

Guilty until proven innocent. För din säkerhet.

Panache

I förrgår var jag strandad i tiden på kulturhuset i Stockholm, och vad passade då bättre än att gå igenom deras aktuella utställningar. I allmänhet brukar denna anskrämliga byggnad ståta med genomgående intressanta val av konstnärer och fotografer, så också nu: suggestiva Helena Blomguist (hennes årstidsserie har tidigare varit utställd på Moderna Museet och är helt fantastisk), vardagsfotografen Martin Parr (särskilt hans serie Small World som med precision klargör turismens mer bisarra sidor) och Araki, en japan som med lustiga solglasögon och fotografier på på S&M-manér hopbundna kvinnor har alla förutsättningar som krävs för att hålla västerlänningens halvt fascinerade, halvt indignerade syn på den sexuellt hämmade, perverserade japanska mannen vid liv (Men det är ju konst! Ack ja, ack ja…)

Sedan hinner jag med en sväng till Läsesalongen också, och med tanke på att jag knappt kan gå in i en välsorterad bokaffär utan att lystet smeka över pärmarna på Bonniers Panache-serie fastnar jag också framför detta biblioteks specialhylla för dessa. Denna serie besitter anor och prestige så det stör och skulle väl kunna sägas vara TV4:as motpol inom glupska Bonniers ägarstrukturer. Gamla titlar går för smärre förmögenheter på antikvariat och nya är vackert designade av geniala Lotta Kühlhorn (med få undantag den enda som gör snygga bokomslag i det här landet), alla är översättningar från diverse språk, ofta perifera sådana men alltid kvalitativa.

På grund av tidsbrist hugger jag två kortromaner som jag inte läst, Guldsmedens hemlighet av Elia Barceló och Rödöra av Eric Chevillard, perfekt för ett par timmars fritid. Den förstnämnda visar sig vara en roande bagatell, ännu en skärva i absurditetens stora livspussel (ej att förväxla med imbecilla familjerådgivningsböcker). Den senare är fantastisk och skänker liksom Martin Parr nytt ljus till resandets villkor. Rödöra är en fransk författare som blir nedbjuden till Mali för att skriva. Han reser, ackompanjerad av en fantastisk uppvisning av underfundiga, studsande meningar som börjar i ett tillstånd och avslutar sig själva i ett annat. Chevillard tydliggör det förljugna och hycklande som finns inom synen på resandet, synen på dig själv som förmer än den simpla turisten, en upptäckare, något som inte skiljer dig från kolonisatören. Den resande söker det autentiska, i sig självt en hyperrealitet, söker något mer levande. Rödöra vill “återfödas naken, skapt för att springa och skutta, utrustad med en konstnärshand och en mekanikerhand och med ett system av fina kärl som transporterar varje tanke ut i minsta fingerben”. Han tycker sig vandra barfota genom bushen, åtminstone bildligt talat, för det finns giftiga djur på marken. Han söker det han saknar hos Den Andre, någonting renare, drömmen om djungeltrummor som den framträder på bioduken. Nämnde jag att Chevillard är begåvad med ett fantastiskt sinne för humor?

Det är inte utan att jag känner mig träffad ibland. Jag står vilsen i ett främmande gathörn i en östeuropeisk stad, inbiten, vanmäktig; jag vägrar ta upp kartan. Jag utforskar dess gator, just det; utforskar, dem, låter dem föra mig dit de vill utan tanke på sevärdheter. Jag föraktar människor med magväskor. Jag väger tågbiljetter till platser med svåruttalade namn i mina händer, där ska jag väl slippa dem, magväskorna? Nu väntar jag bara på fler översättningar till svenskan av Eric C, då min franska inte är mycket att hänga i julgranen. Den 29e april smäller det!

Bloggdöd

Det här är inget manifest. Bloggen är egentligen rätt ointressant, inte som medium betraktat men däremot om man ser till skräpet som fyller upp majoriteten av alla offentlighetstörstande narcisser där ute. Man kan längta tillbaks till Gutenbergs dagar för mindre. Detta är mitt bidrag till en överöst marknad, en intorkad kaskadspya rakt in i kultursektorn.

 Den kommer inte att innehålla:

• Mode i form av “dagens outfit”, dålig smak och 16-åriga modeller med dyslexi (den sistnämnda låg högt på bloggtoppen eller vad tusan dom heters hemsida).

• Uppsluppna intervjuer med människor som “tycker om mode”.

• Genomtänkta samtidskommentarer innehållandes spjutspetskompetens, intellektuell udd och banrytande analys.

• Sånt som står på enerverande människors bloggar (ex. Linda Skugge, Ronnie Sandahl osv.)

• Jag lovar dessutom dyrt och heligt att denna blogg aldrig kommer att tryckas i bokformat!

Bloggen är snarast tänkt som en avstjälpningsplats för mina tankar kring samtiden, politiken, diverse kulturintag (konsumtions-suffixet låter så ovårdat nyliberalt) och annat som kan få mig som människa att glömma den stora tomhet vilken jag i egenskap av just människa, och dessutom en skrivande sådan, är dömd till. Tankar kring kulturen som jag inte har tid, ork eller lust att vidarearbeta till en finslipad, publicerbar form. Ett flöde från tanke till fingertoppar styrt av dogmatiska regler som stoppar mig från att läsa om vad jag skrivit.

För kulturjournalistiken i tiden. Det här är inget manifest är inget manifest är inget manifest.

 Kvinna från Knutby