I förrgår var jag strandad i tiden på kulturhuset i Stockholm, och vad passade då bättre än att gå igenom deras aktuella utställningar. I allmänhet brukar denna anskrämliga byggnad ståta med genomgående intressanta val av konstnärer och fotografer, så också nu: suggestiva Helena Blomguist (hennes årstidsserie har tidigare varit utställd på Moderna Museet och är helt fantastisk), vardagsfotografen Martin Parr (särskilt hans serie Small World som med precision klargör turismens mer bisarra sidor) och Araki, en japan som med lustiga solglasögon och fotografier på på S&M-manér hopbundna kvinnor har alla förutsättningar som krävs för att hålla västerlänningens halvt fascinerade, halvt indignerade syn på den sexuellt hämmade, perverserade japanska mannen vid liv (Men det är ju konst! Ack ja, ack ja…)
Sedan hinner jag med en sväng till Läsesalongen också, och med tanke på att jag knappt kan gå in i en välsorterad bokaffär utan att lystet smeka över pärmarna på Bonniers Panache-serie fastnar jag också framför detta biblioteks specialhylla för dessa. Denna serie besitter anor och prestige så det stör och skulle väl kunna sägas vara TV4:as motpol inom glupska Bonniers ägarstrukturer. Gamla titlar går för smärre förmögenheter på antikvariat och nya är vackert designade av geniala Lotta Kühlhorn (med få undantag den enda som gör snygga bokomslag i det här landet), alla är översättningar från diverse språk, ofta perifera sådana men alltid kvalitativa.
På grund av tidsbrist hugger jag två kortromaner som jag inte läst, Guldsmedens hemlighet av Elia Barceló och Rödöra av Eric Chevillard, perfekt för ett par timmars fritid. Den förstnämnda visar sig vara en roande bagatell, ännu en skärva i absurditetens stora livspussel (ej att förväxla med imbecilla familjerådgivningsböcker). Den senare är fantastisk och skänker liksom Martin Parr nytt ljus till resandets villkor. Rödöra är en fransk författare som blir nedbjuden till Mali för att skriva. Han reser, ackompanjerad av en fantastisk uppvisning av underfundiga, studsande meningar som börjar i ett tillstånd och avslutar sig själva i ett annat. Chevillard tydliggör det förljugna och hycklande som finns inom synen på resandet, synen på dig själv som förmer än den simpla turisten, en upptäckare, något som inte skiljer dig från kolonisatören. Den resande söker det autentiska, i sig självt en hyperrealitet, söker något mer levande. Rödöra vill ”återfödas naken, skapt för att springa och skutta, utrustad med en konstnärshand och en mekanikerhand och med ett system av fina kärl som transporterar varje tanke ut i minsta fingerben”. Han tycker sig vandra barfota genom bushen, åtminstone bildligt talat, för det finns giftiga djur på marken. Han söker det han saknar hos Den Andre, någonting renare, drömmen om djungeltrummor som den framträder på bioduken. Nämnde jag att Chevillard är begåvad med ett fantastiskt sinne för humor?
Det är inte utan att jag känner mig träffad ibland. Jag står vilsen i ett främmande gathörn i en östeuropeisk stad, inbiten, vanmäktig; jag vägrar ta upp kartan. Jag utforskar dess gator, just det; utforskar, dem, låter dem föra mig dit de vill utan tanke på sevärdheter. Jag föraktar människor med magväskor. Jag väger tågbiljetter till platser med svåruttalade namn i mina händer, där ska jag väl slippa dem, magväskorna? Nu väntar jag bara på fler översättningar till svenskan av Eric C, då min franska inte är mycket att hänga i julgranen. Den 29e april smäller det!
