Word!

Maria Küchen i DN angående Johan Staël von Holsteins, känd psykopat, utnämning till medlem i Statens kulturråd:

”Vad gälle regeringens systematiska förmåga att utnämna fel människor till fel saker har så många vid det här laget påpekat den skriande inkompetensen att jag inte tänker strö salt i såren. Jag vill bara¨påminna om att Sverige är en nation, inte en lekstuga för nyliberaler som just försöksutsläppts från ekonomiskt skyddade miljöer till verkligheten sådan som konstnärer och andra hårt arbetande småföretagare känner den. Varken Sveriges regerin eller samhället har råd med fler vansinnesutnämningar.”

Autodaféhöger och mer Camus

Ok, nu brukar jag inte läsa bloggar kontinuerligt, en sanning med en viss modifikation måhända (någon enstaka följer jag relativt regelbundet) men i veckan tröttnade jag på att parallelläsa 14 romaner och hängav mig istället åt planlöst bloggläsande.

Det borde jag inte ha gjort. Av någon outgrudlig anledning tycktes mina klickningar förr eller senare alltid föra mig till en kristdemokratisk blogg. Och då inte den vattenkammade, medietränade sida, till varje pris avfärdande tal om homoäktenskap med svävande mumlanden om värdegrund, kärnfamilj, ”Alf Svensson är visst feminist, vi lovar” och ”kan vi inte sluta prata politik och gå och baka bullar eller nåt?”. Nej, kristdemokratiska bloggar verkar efter veckans empirisamlande av någon outgrundlig anledning alltid vara fast rotade i ”jorden är platt, vi lovar”-falangen inom partiet (också känd som Autodafé-högern).

Håller Sverige på att tas över av ljusskygga, kristdemokratiska konspiratörer? De tycks finnas överallt, från de stort uppblåsta närbilderna på blodiga, aborterade foster (av vilken art syntes oklart) som var uppsmällda på Östermalmstorg idag till regeringsmotionerna om hemmafrubidrag. Watch your back! (Var är Gycklargruppen när man behöver dem?)

 För övrigt, för att fortsätta Camustemat från ovan. Läste nyligen ut en av hans mer obskyra utgivningar, Brev till en tysk vän, en bitande uppgörelse med de nazistiska ockupanterna under andra världskriget. Ett utdrag kändes väldigt applicerbar på dagens klimatdiskurs, som förutom att flytta över fokus från systemens stora aktörer reducerar klimatfrågan till någonting som löses i ett kick genom att duscha i kallvatten och enbart sporta lågenergilampor hemma, som förutom detta har en lustig föresats om att det handlar om ”att rädda planeten”. Det gör det förstås inte, det handlar om att rädda människan. Pass till Albert:

”Jag tror fortfarande att det inte finns någon högre mening i den här världen. Men jag vet att något i den har mening och det är människan, därför att hon är den enda varelse som kräver en mening. I den här världen finns åtminstone en sanning och det är människans. Vår uppgift är att se till att människan har argument mot ödet självt. Det enda argumentet för världens existens är människan och det är människan man måste rädda om man vill rädda den föreställning man har om livet.”

Mitt hem är min borg. Försvinn!

Blindhetens olidliga lätthet

Det som stör mig mest med den nyliberala ideologin (om man nu verkligen kan tala om en enhetlig ideologi när det gäller denna efter anarki strävande blandform) torde vara dess provocerande antiintellektualism. Oviljan att se bortom det manifesta, ytliga, självklara; den analytiska okunskapen och den naiva tron på att allt löser sig till det bästa om bara den osynliga handen får våldta samhället ytterligare en aning.

Svenskt näringsliv, det nyliberala propagandaministeriets, nya kampanj är ett utmärkt exempel på att den genomsnittliga nyliberalen ligger på ett dagisbarns intellektuella nivå. Kampanjen är utformad som tre synnerligen klumpiga och pinsamt utformade allegorier (exempel) vilken hävdar vikten av att inte ifrågasätta den rovkapitalistiska hegemonin och samtidigt rädda världen genom sönderkonsumtion.

På något sätt känns det ändå så onödigt att skriva en väl underbyggd kritik gentemot en kampanj som denna. Alla som någon gång har argumenterat mot en femåring vet hur svårt det kan vara att diskutera mot en motpart som förkastat förnuftstänkande. Jag blir så trött, det räcker med att höra en moderat ideolog uttala sig, öppna en ekonomibilaga, prata med någon kallhamrad handelsstudent på en fest någonstans för att tvingas ta del av denna okritiska, oifrågasättande syn på vårt samhällssystem, i en tid då ifrågasättandet är den enda vägen framåt. Enda sättet är nog att göra som DN Kultur, gömma undan värdigheten och återgå till en anal Tove Lifvendahl-fas: betala tillbaka med samma mynt.

Ytterligare en sak: Har inte folket i stugorna genomskådat den inom borgerligheten så populära retoriska trenden att se på alla företag som ett kollektiv av små kämpande småföretag och godmodiga, välgörenhetsidakande fabrikörer med vaxade mustascher, anno 1900? De av sig själva uppätna, självgående system som dagens storföretag är stämmer för mig väldigt illa överens med den jordnära, vänskapliga, girl-next-door-känsla som ständigt försöker målas upp av diverse enkelspåriga högergubbar (och någon enstaka högergumma, med på nåder).

Plankat ur kampanjen:
”Den lilla gumman var en av dem. I alla år hade hon handlat sina julsaker hos gubben. Men en dag råkade gumman få syn på en kultursida i en tidning. Där skrev några arga tanter och farbröder att julen var fel eftersom människor bara handlade hela tiden. Handel, skrev de, var dåligt. Dåligt för själen. Dåligt för de fattiga. Dåligt för planeten. Helst, tyckte de arga tanterna och farbröderna, borde små gummor och gubbar tillverka sina egna julklappar.”

Skenbild, skenvärld

Igår såg jag om Annie Hall igen. Det känns lika dubbelt som alltid, å ena sidan föraktar jag Alvy Singers misantropi och ytliga intellektualism (tveklöst känner jag säkerligen igen en del av mig själv däri, en del jag ständigt försöker förtränga), å andra sidan fascineras jag av de tomma referenserna, det korståg under förevändning av det intellektets (eller snarare den ”intellektuella” polemikens) bevarande som försiggår där under. Det är lite samma sak som med min syn på kunskap, insikt, verklig sådan; vad är den ultimata graden av ovetande? I sanning: desto mer insikten om att egentlig insikt och mening, sanning; inte existerar lägrar sig, desto mer ifrågasatt känns min existens. Men desto mer kanske jag kan leva, fullt ut. Fast jag föredrar nog trots allt att måla fasader framför mig. Bekännelse 1: Jag är en samhällsonyttig humanist. Bekännelse 2: Ja, jag har läst Camus.

Jag var på teater idag. Jag går inte så ofta, och jag kan definitivt inte skriva om teater utan att låta som en avlagd teaterkritiker. Säg efter mig: sinnligt, hudlöst, nära. Teatern är i och för sig nära, när den vill, och låter kvarnen mala lite ny köttfärs istället för ICA:s gamla sunkiga, dubbelt datummärkta.

(I behov av självdistans.)

- Det får jag också i extraföreställningen av Trompe-l’oeil som visades på postapokalyptiska K2 ikväll (sattes ursprungligen upp i våras). Ensamme (med undantag för en pojkkör modell mindre, pre-målbrott) Hannes Meidal inleder med att fråga vad publiken tycker om pjäsrens titel (metateatern behåller sedan sitt grepp över föreställningen) för att sedan snabbt utbrista: ”Jag tycker att den är pretentiös”. Sedan blir det sanslöst roligt. Ibland handlar det om döden. Men mest om livet (även döden handlar väl i och för sig först och främst om livet).

Hur vi ser på varandra (Henrik Bromander-referens, javisst!). Våra roller. På teatern finns det spelregler att förhålla sig till, förväntningar på rollen. Den enda skillnaden? Även en tolvåring fattar innerst inne att det inte finns något som ”att vara sig själv”. Däri ligger paradoxen and that is the cause of his misery. ”All the worlds a stage / and all the men and women merely players”.

Dualism. Tvåsamhet. Mynt med två sidor. Sanning och lögn. Mänsklig besatthet av dessa (kanske främst mynten då). Sanningen och lögnen sitter likväl i samma båt, kanske finns det inget så sant mänskligt som lögnen, men det är inte dem som ror.

Det är vi.

Pjäsen var jävligt rolig i allafall hursomhelst det kan du hoppa upp och sätta dig på, tjohej.

”Allt hos människan är hoplånat; vi är som mest genuina när vi citerar.”/Hannes Meidal
”Det tycker inte jag.”/Jens Ohlin

Idrotten räddade honom dock inte från att bli fet

Läsning 1: Det är intressant med människor som blir provocerade av läsning. Särskilt när de i samma andetag skryter om att de aldrig har läst en bok. Men å andra sidan, i slutändan handlar det ju om att returnera crossbollen och hålla serven, that’s what it all boils down to! Vad? Livet förstås. Stor humor.

Läsning 2: Ett måste. Kafka korsad med Torbjörn Flygt, om att försvinna från sig själv, ur sig själv, i sig själv. Ett försvunnet folkhem i bakgrunden, en roman med titeln Försvinnarna. Fantastisk läsning för alla som liksom jag glömde bort romanen när den kom. Efter att ha läst två tredjedelar av Jerker Virdborgs produktion är jag övertygad om att han kommer att bli ett av våra allra största författarnamn.

Sol och gubbar

Efter en hård dag fylld av funderingar kring naturalistiska bevekelsegrunder (tentavecka igen) känner jag att jag behöver någon lite mer lättsmält kultur till livs. Jag scrollar igenom listan över de filmer som jag för närvarande förvarar illegalt på den lilla bärbara och fastnar efter ett tag för Sunshine, en film som försvann i kritiken men har Danny Boyle som regissör, och en sådan kan väl inte vara helt dålig (jo, visst kan dom det. Trainspotting i all ära men har mannen i fråga gjort en riktigt bra film sen dess förutom 28 dagar senare?) Faktiskt en helt ok rulle, även om dess främsta kvalitet torde vara att den öppnar upp för ordvitsar i stil med ”Inget nytt under solen”.

Min personliga filmersomutspelarsigirymden-kanon skulle innehålla dessa tre filmer, i tur och ordning:

1. Stanley Kubricks 2001
2. Andrei Tarkovskijs Solaris (Även bokförlagan till denna, skriven av Stanislaw Lem, är värd att läsa)
3. Ridley Scotts Alien

Sunshine stjäl väldigt oblygt från främst dessa tre filmer. Varför de har stjälat ingredienser från vissa andra rymdfilmer är svårare att svara på; exempelvis varför astronautgräddan (som ska ta sig till solen för att återtända den med en gigantisk atombomb och en massa kvasivetenskap efter att någon mystisk materia fått den att typ äta upp sig själv, ah, vilken grundidé!) mest känns som ett gäng groomade ekonomer från Avancerad Skatteplanering AB på personalfest från helvetet, eller varför alla rollfigurer plötsligt fuckar ur efter att ha levt i lugn och harmoni under en flerårig resa.

Filmen är hur som helst värd att se, om så bara för det fina rymdfotot och den fantastiska repliken ”Space and time will be smeared together!”

För övrigt: angående årets skönlitterära Augustpris kan jag inte uttala mig. Anledning: jag har inte läst boken än. Men den har ett fint, surrealistisk omslag i alla fall. I fackboksklassen och barnboksklassen känns vinnarna som goda sådana, Majakovskij är en intressant poet och Sven Nordquist ett geni.

För din säkerhet

Det är något som är skevt, en allmän samhällsanda på några hundra tecken, och det slår mig mitt ibland den sömndruckna morgonens eftersläntrande pendlare. På den rullande displayen där tunnelbanans avgångar brukar visas syns ingen information om sådana, däremot en uppmaning till alla att ta med sig sin gratistidning när man lämnar tåget, ”för allas säkerhet”. SL är väl redan sedan tidigare kända för grava logiska luckor i kommunikationen med människor av kött och blod, men det här tar nästan priset. Undvik att lämna kvar din PunktSE – ännu en person kan tappa tron på den moderna mänsklighetens förmåga att åstadkomma någonting med annat är ironiska eller pulp-artade kvalitéer.

 Säkerheten. Den finns överallt, men är som så mycket annat; en tom behållare, en urholkad semantik. I den nyliberala hegemoni som regerar runt omkring oss, med en mängd diskurser som reglerar de mångas osäkerhet (ekonomisk, social, samvetesbaserad sådan), de fås allt större marginaler, till ett ”objektivt” självändamål, i en värld där osäkerheten ständigt kan gripa tag i dig blir löftet om en falsk säkerhet kanske också en tröst? Och så hamnar vi slutligen där: i en rutten medialiserad ”culture of fear”,  med en borgerlig politik byggd på hot snarare än åtgärder och existentiella problem som reducerats till våndan av att välja rätt platt-tv. Det får mig att må illa.

 PS: Ytterligare ett bra exempel på personer som bygger sin säkerhet på andras osäkerhet, detta djupt mänskliga förfarande, i dagens DN Kultur: en spionkonferens har ägt rum i Odense där representanter från forna väst- och östblocken hat träffats under fröjd och gamman för att jämföra gamla minnen över en öl eller två, bli nostalgiska över kalla krigets utrymme för deras yrken och överhuvudtaget upphöja sina för framsteget kontraproduktiva tortyrsessioner till någonting Vackert. Återigen: en personlig säkerhet byggd på inskränkningar i andras, frihet byggd på andras frihetsberövande. Alla så kallade ”liberaler” i det här landet gråter säkerligen glädjetårar idag.

Guilty until proven innocent. För din säkerhet.