Igår såg jag om Annie Hall igen. Det känns lika dubbelt som alltid, å ena sidan föraktar jag Alvy Singers misantropi och ytliga intellektualism (tveklöst känner jag säkerligen igen en del av mig själv däri, en del jag ständigt försöker förtränga), å andra sidan fascineras jag av de tomma referenserna, det korståg under förevändning av det intellektets (eller snarare den ”intellektuella” polemikens) bevarande som försiggår där under. Det är lite samma sak som med min syn på kunskap, insikt, verklig sådan; vad är den ultimata graden av ovetande? I sanning: desto mer insikten om att egentlig insikt och mening, sanning; inte existerar lägrar sig, desto mer ifrågasatt känns min existens. Men desto mer kanske jag kan leva, fullt ut. Fast jag föredrar nog trots allt att måla fasader framför mig. Bekännelse 1: Jag är en samhällsonyttig humanist. Bekännelse 2: Ja, jag har läst Camus.
Jag var på teater idag. Jag går inte så ofta, och jag kan definitivt inte skriva om teater utan att låta som en avlagd teaterkritiker. Säg efter mig: sinnligt, hudlöst, nära. Teatern är i och för sig nära, när den vill, och låter kvarnen mala lite ny köttfärs istället för ICA:s gamla sunkiga, dubbelt datummärkta.
(I behov av självdistans.)
- Det får jag också i extraföreställningen av Trompe-l’oeil som visades på postapokalyptiska K2 ikväll (sattes ursprungligen upp i våras). Ensamme (med undantag för en pojkkör modell mindre, pre-målbrott) Hannes Meidal inleder med att fråga vad publiken tycker om pjäsrens titel (metateatern behåller sedan sitt grepp över föreställningen) för att sedan snabbt utbrista: ”Jag tycker att den är pretentiös”. Sedan blir det sanslöst roligt. Ibland handlar det om döden. Men mest om livet (även döden handlar väl i och för sig först och främst om livet).
Hur vi ser på varandra (Henrik Bromander-referens, javisst!). Våra roller. På teatern finns det spelregler att förhålla sig till, förväntningar på rollen. Den enda skillnaden? Även en tolvåring fattar innerst inne att det inte finns något som ”att vara sig själv”. Däri ligger paradoxen and that is the cause of his misery. ”All the worlds a stage / and all the men and women merely players”.
Dualism. Tvåsamhet. Mynt med två sidor. Sanning och lögn. Mänsklig besatthet av dessa (kanske främst mynten då). Sanningen och lögnen sitter likväl i samma båt, kanske finns det inget så sant mänskligt som lögnen, men det är inte dem som ror.
Det är vi.
Pjäsen var jävligt rolig i allafall hursomhelst det kan du hoppa upp och sätta dig på, tjohej.
”Allt hos människan är hoplånat; vi är som mest genuina när vi citerar.”/Hannes Meidal
”Det tycker inte jag.”/Jens Ohlin
