Blindhetens olidliga lätthet

Det som stör mig mest med den nyliberala ideologin (om man nu verkligen kan tala om en enhetlig ideologi när det gäller denna efter anarki strävande blandform) torde vara dess provocerande antiintellektualism. Oviljan att se bortom det manifesta, ytliga, självklara; den analytiska okunskapen och den naiva tron på att allt löser sig till det bästa om bara den osynliga handen får våldta samhället ytterligare en aning.

Svenskt näringsliv, det nyliberala propagandaministeriets, nya kampanj är ett utmärkt exempel på att den genomsnittliga nyliberalen ligger på ett dagisbarns intellektuella nivå. Kampanjen är utformad som tre synnerligen klumpiga och pinsamt utformade allegorier (exempel) vilken hävdar vikten av att inte ifrågasätta den rovkapitalistiska hegemonin och samtidigt rädda världen genom sönderkonsumtion.

På något sätt känns det ändå så onödigt att skriva en väl underbyggd kritik gentemot en kampanj som denna. Alla som någon gång har argumenterat mot en femåring vet hur svårt det kan vara att diskutera mot en motpart som förkastat förnuftstänkande. Jag blir så trött, det räcker med att höra en moderat ideolog uttala sig, öppna en ekonomibilaga, prata med någon kallhamrad handelsstudent på en fest någonstans för att tvingas ta del av denna okritiska, oifrågasättande syn på vårt samhällssystem, i en tid då ifrågasättandet är den enda vägen framåt. Enda sättet är nog att göra som DN Kultur, gömma undan värdigheten och återgå till en anal Tove Lifvendahl-fas: betala tillbaka med samma mynt.

Ytterligare en sak: Har inte folket i stugorna genomskådat den inom borgerligheten så populära retoriska trenden att se på alla företag som ett kollektiv av små kämpande småföretag och godmodiga, välgörenhetsidakande fabrikörer med vaxade mustascher, anno 1900? De av sig själva uppätna, självgående system som dagens storföretag är stämmer för mig väldigt illa överens med den jordnära, vänskapliga, girl-next-door-känsla som ständigt försöker målas upp av diverse enkelspåriga högergubbar (och någon enstaka högergumma, med på nåder).

Plankat ur kampanjen:
”Den lilla gumman var en av dem. I alla år hade hon handlat sina julsaker hos gubben. Men en dag råkade gumman få syn på en kultursida i en tidning. Där skrev några arga tanter och farbröder att julen var fel eftersom människor bara handlade hela tiden. Handel, skrev de, var dåligt. Dåligt för själen. Dåligt för de fattiga. Dåligt för planeten. Helst, tyckte de arga tanterna och farbröderna, borde små gummor och gubbar tillverka sina egna julklappar.”