Åh, kulturdebatternas förlovade sandlåda! Det fina med Lars Noréns dagbok är att alla får sin bit av kakan. Sverige är ett så pass litet kulturland att brett genomslag kan nås genom alla dess skikt. Lars Norén är förbannad. Leif Zern är stött, i en borgerligt offentlig anda. Hon på SvD som ingen tycker om blir förbannad på Leif Zern. Maria Schottenius försöker släta över allt. Lokaltidningsskribenter blir förbannade, varför vet ingen för egentligen bryr sig ju ingen sund storstadsbo om vad som står i dessa. Thommy kastar sand och jämför sig med Bergman, Thommy är Arrrgh! Lars Norén käkar hummer och sjunger in en cover på internetexperten & regnbågsbarnet Kim Jong-Ils ”I’m so ronery”. Någon annan blir förbannad. Maria Schottenius utnyttjar debattklimatet för att kasta skit på Maja Lundgren. En massa genusvetare ännu mer förbannade. Linda Norrman Skugge skriver ett populistiskt blogginlägg där hon varnar alla föräldrar för att utsätta sina barn för ”Kultur”, ty då kommer de bli som Lars Norén. Linda rekommenderar Hockey istället.
Den bästa allegoriska fabeln rörande Norén-debatten torde handla om ett självdött djur, ett as som sedan föder liv efter liv, från de stora dagstidningsdrakarna (gamarna) till små vesslor, hamstrar, gråsuggor och andra asätare. Svampar, daggmaskar, mikrober, bakterier, you name it!
Och längst ner i näringskedjan, bloggare som mig och dig! Säg efter mig: Jag är en ringmask! Jag har ett skrämmande latinskt namn! (Låt oss sprida vårt mycel över världen, låt oss sprida orden!)
