Efter en hård dag fylld av funderingar kring naturalistiska bevekelsegrunder (tentavecka igen) känner jag att jag behöver någon lite mer lättsmält kultur till livs. Jag scrollar igenom listan över de filmer som jag för närvarande förvarar illegalt på den lilla bärbara och fastnar efter ett tag för Sunshine, en film som försvann i kritiken men har Danny Boyle som regissör, och en sådan kan väl inte vara helt dålig (jo, visst kan dom det. Trainspotting i all ära men har mannen i fråga gjort en riktigt bra film sen dess förutom 28 dagar senare?) Faktiskt en helt ok rulle, även om dess främsta kvalitet torde vara att den öppnar upp för ordvitsar i stil med ”Inget nytt under solen”.
Min personliga filmersomutspelarsigirymden-kanon skulle innehålla dessa tre filmer, i tur och ordning:
- Stanley Kubricks 2001
- Andrei Tarkovskijs Solaris (Även bokförlagan till denna, skriven av Stanislaw Lem, är värd att läsa)
- Ridley Scotts Alien
Sunshine stjäl väldigt oblygt från främst dessa tre filmer. Varför de har stjälat ingredienser från vissa andra rymdfilmer är svårare att svara på; exempelvis varför astronautgräddan (som ska ta sig till solen för att återtända den med en gigantisk atombomb och en massa kvasivetenskap efter att någon mystisk materia fått den att typ äta upp sig själv, ah, vilken grundidé!) mest känns som ett gäng groomade ekonomer från Avancerad Skatteplanering AB på personalfest från helvetet, eller varför alla rollfigurer plötsligt fuckar ur efter att ha levt i lugn och harmoni under en flerårig resa.
Filmen är hur som helst värd att se, om så bara för det fina rymdfotot och den fantastiska repliken ”Space and time will be smeared together!”
För övrigt: angående årets skönlitterära Augustpris kan jag inte uttala mig. Anledning: jag har inte läst boken än. Men den har ett fint, surrealistisk omslag i alla fall. I fackboksklassen och barnboksklassen känns vinnarna som goda sådana, Majakovskij är en intressant poet och Sven Nordquist ett geni.
