Word!

Maria Küchen i DN angående Johan Staël von Holsteins, känd psykopat, utnämning till medlem i Statens kulturråd:

”Vad gälle regeringens systematiska förmåga att utnämna fel människor till fel saker har så många vid det här laget påpekat den skriande inkompetensen att jag inte tänker strö salt i såren. Jag vill bara¨påminna om att Sverige är en nation, inte en lekstuga för nyliberaler som just försöksutsläppts från ekonomiskt skyddade miljöer till verkligheten sådan som konstnärer och andra hårt arbetande småföretagare känner den. Varken Sveriges regerin eller samhället har råd med fler vansinnesutnämningar.”

Blindhetens olidliga lätthet

Det som stör mig mest med den nyliberala ideologin (om man nu verkligen kan tala om en enhetlig ideologi när det gäller denna efter anarki strävande blandform) torde vara dess provocerande antiintellektualism. Oviljan att se bortom det manifesta, ytliga, självklara; den analytiska okunskapen och den naiva tron på att allt löser sig till det bästa om bara den osynliga handen får våldta samhället ytterligare en aning.

Svenskt näringsliv, det nyliberala propagandaministeriets, nya kampanj är ett utmärkt exempel på att den genomsnittliga nyliberalen ligger på ett dagisbarns intellektuella nivå. Kampanjen är utformad som tre synnerligen klumpiga och pinsamt utformade allegorier (exempel) vilken hävdar vikten av att inte ifrågasätta den rovkapitalistiska hegemonin och samtidigt rädda världen genom sönderkonsumtion.

På något sätt känns det ändå så onödigt att skriva en väl underbyggd kritik gentemot en kampanj som denna. Alla som någon gång har argumenterat mot en femåring vet hur svårt det kan vara att diskutera mot en motpart som förkastat förnuftstänkande. Jag blir så trött, det räcker med att höra en moderat ideolog uttala sig, öppna en ekonomibilaga, prata med någon kallhamrad handelsstudent på en fest någonstans för att tvingas ta del av denna okritiska, oifrågasättande syn på vårt samhällssystem, i en tid då ifrågasättandet är den enda vägen framåt. Enda sättet är nog att göra som DN Kultur, gömma undan värdigheten och återgå till en anal Tove Lifvendahl-fas: betala tillbaka med samma mynt.

Ytterligare en sak: Har inte folket i stugorna genomskådat den inom borgerligheten så populära retoriska trenden att se på alla företag som ett kollektiv av små kämpande småföretag och godmodiga, välgörenhetsidakande fabrikörer med vaxade mustascher, anno 1900? De av sig själva uppätna, självgående system som dagens storföretag är stämmer för mig väldigt illa överens med den jordnära, vänskapliga, girl-next-door-känsla som ständigt försöker målas upp av diverse enkelspåriga högergubbar (och någon enstaka högergumma, med på nåder).

Plankat ur kampanjen:
”Den lilla gumman var en av dem. I alla år hade hon handlat sina julsaker hos gubben. Men en dag råkade gumman få syn på en kultursida i en tidning. Där skrev några arga tanter och farbröder att julen var fel eftersom människor bara handlade hela tiden. Handel, skrev de, var dåligt. Dåligt för själen. Dåligt för de fattiga. Dåligt för planeten. Helst, tyckte de arga tanterna och farbröderna, borde små gummor och gubbar tillverka sina egna julklappar.”

För din säkerhet

Det är något som är skevt, en allmän samhällsanda på några hundra tecken, och det slår mig mitt ibland den sömndruckna morgonens eftersläntrande pendlare. På den rullande displayen där tunnelbanans avgångar brukar visas syns ingen information om sådana, däremot en uppmaning till alla att ta med sig sin gratistidning när man lämnar tåget, ”för allas säkerhet”. SL är väl redan sedan tidigare kända för grava logiska luckor i kommunikationen med människor av kött och blod, men det här tar nästan priset. Undvik att lämna kvar din PunktSE – ännu en person kan tappa tron på den moderna mänsklighetens förmåga att åstadkomma någonting med annat är ironiska eller pulp-artade kvalitéer.

 Säkerheten. Den finns överallt, men är som så mycket annat; en tom behållare, en urholkad semantik. I den nyliberala hegemoni som regerar runt omkring oss, med en mängd diskurser som reglerar de mångas osäkerhet (ekonomisk, social, samvetesbaserad sådan), de fås allt större marginaler, till ett ”objektivt” självändamål, i en värld där osäkerheten ständigt kan gripa tag i dig blir löftet om en falsk säkerhet kanske också en tröst? Och så hamnar vi slutligen där: i en rutten medialiserad ”culture of fear”,  med en borgerlig politik byggd på hot snarare än åtgärder och existentiella problem som reducerats till våndan av att välja rätt platt-tv. Det får mig att må illa.

 PS: Ytterligare ett bra exempel på personer som bygger sin säkerhet på andras osäkerhet, detta djupt mänskliga förfarande, i dagens DN Kultur: en spionkonferens har ägt rum i Odense där representanter från forna väst- och östblocken hat träffats under fröjd och gamman för att jämföra gamla minnen över en öl eller två, bli nostalgiska över kalla krigets utrymme för deras yrken och överhuvudtaget upphöja sina för framsteget kontraproduktiva tortyrsessioner till någonting Vackert. Återigen: en personlig säkerhet byggd på inskränkningar i andras, frihet byggd på andras frihetsberövande. Alla så kallade ”liberaler” i det här landet gråter säkerligen glädjetårar idag.

Guilty until proven innocent. För din säkerhet.